emelieholmstrom

Tisdagen den 16:e September klockan 13.30 begravdes du i Älvsborgs kyrka strax vid långedrag.
Siv Emilia Janson, Mamma, mormor och mormorsmor men också en dyrbar vän och bekant lämnade oss i all sin hast och igår fick vi återigen se dig bland oss, för somliga en sista gång men inte för mig, jag tog och kommer aldrig ta mitt sista farväl mormor.

Prästens ord var att alla har sin egen bild om hur du var och min är så stark och klar som jag vill ha den. Jag minns dig för den du var och inte som den personen som vissa anser att du var. Mot mig var du alltid snäll och jag var ditt favoritbarnbarn, det sa du själv. Vissa har svårt att tro på de orden men jag talar sanning. Det bandet och den relationen som jag hade till dig mormor, en så bra relation hade ingen till dig mer än jag. Inte äns i närheten. Dem som påstår det har otroligt fel för vi delade saker med varandra som bara du och jag visste om och det fanns ingen som du hellre ville vara med än med mig. Mormor jag älskade varje sekund av det vi delade, det är svårt att inse att det har tagit slut nu men minnerna lever kvar och det kommer aldrig vara fel tillfälle att dra upp dom igen för du lever kvar här på jorden, både själsligt och i mitt hjärta, jag kan känna din närvaro.

Jag står vid din kista och låter tankarna flöda samtidigt som tårarna rinner längst min kind. Varför tog gud dig ifrån mig när jag behöver dig så himla mycket i mitt liv. Jag vill ha allt som det en gång var. Mormor du var min bästa vän och det är du fortfarande. Jag vet att med ljusets hjälp ska du visa mig vägen i livet och jag vet att du finns där och ser ner på mig och skyddar mig från allt det onda i livet. Jag vet mormor, för jag känner din närvaro varje dag. Du är alltid hos mig och ger mig den värmande hand som jag behöver när det är svårt. Dikten som jag tillsammans med kistbuketten la på din kista symboliserar all min kärlek till dig, all den tid och vänskap vi delade. Den symboliserade vår relation till varandra och hur himla mycket du betyder för mig. Den symboliserar livet och hoppet men också den framtid som jag vet att vi en dag kommer att dela tillsammans, igen.

Mormor du må vara borta från jorden men du försvinner aldrig för mig. Aldrig längre bort än att jag fortfarande kan höra din röst, se dig lee och skratta och dela all lycka tillsammans. Jag fäller tårar varje kväll, jag vill inte ropa på hjälp och jag vill inte att någon ska förstå hur mycket det smärtar och gör ont, hur mycket jag önskar att jag kunde bringa dig tillbaks till livet. Jag önskar jag hade kraften att hela din sjuka kropp och själ, föra tillbaks ditt minne och din tid så vi åter igen kunde leva våra dagar tillsammans. Vår tid tog slut allt för fort, men jag kommer för alltid att minnas att det fina vi gjort. Det kommer inte gå en enda dag utan att jag tänker på dig och fäller mina tårar, inte äns nu kan jag hålla tillbaka dem. Det gör så ont att inse att du verkligen är borta men ännu ondare att förneka det. Det känns som om jag drömmer och jag vill aldrig vakna upp och inse sanningen. Gång på gång blir jag påmind, hur mamma ringde hem mitt i natten och hur pappa fick ta beskedet med mig. Ännu minns jag hur jag bara skrek rakt ut i sängen och drog täcket över mig, jag ville försvinna, precis som du mormor, jag ville följa med dig så du skulle slippa vara ensam mer. Jag saknar dig så innerligt och jag kommer aldrig, aldrig någonsin att glömma dig och det vi gjort. Allt du lärt mig och allt jag fått. Minnet av dig lever vidare, om inte i andra så verkligen i mig.

Jag hoppas att du funnit ro mormor, att din själv fått ta sin vila och att du har det bättre där du är nu. Inte förens du visar mig ett tecken på att det är sant ska jag sluta att oroa mig för dig. Tillsdess får du sova så gott och lova att aldrig någonsin glömma av mig, jag glömmer aldrig dig,  Jag saknar dig mormor, vila nu i frid <3