2015-11-25
kanske du en dag förlåter.
Kanske jag kan komma intill o vara fri,
fri att våga älska,
fri att ge o ta vilja le och känna lycka.
Kunna leva dag för dag.
Var gick du när jag bad dig?
Vad valde du för väg?
Jag minns ej vad jag sa dig men jag ville bara väl.
Med tomma mörka ögon tala jag till dig.
Den tid vi haft tillsammans var nog ingenting för mig.
Gick stilla in i mörker och tänkte stanna kvar.
Jag blockade och tänkte var nöjd med det du har.
Men det värker i mitt hjärta alla känslorna jag får.
Tomheten och smärtan,
jag undrar hur du mår.
Så jag lämnar dig i stillhet och sakta ger mig av.
Men minnen från den tiden är det finaste jag har.
Kanske jag en dag kan finna lugnet om igen.
Ja du finns i mina tankar,
kanske träffas vi igen.
2015-11-05
Even when i'm at my weakest, you always see the best in me when I can't.
I wanna be the girl you think I am.
I got my flaws and I've got regrets and I know there's more on the road ahead .
When I wonder if I'll ever measure up,
Cause you think I'm brave, and you think I'm Beautiful.
You think that I can do the impossible.
You always see the best in me when I can't, i wanna be the girl you think I am.
2011-05-03
Genom alla år vi vandrade tillsammans, på samma väg påväg mot samma mål i livet.
Vi ville samma saker du och jag, vi ville växa upp, ta körkort, bli kära och skaffa familj.
Vi ville leva vårt liv till max men för en utav oss slutade den drömmen.
Jag är som en glasruta som bara expolderar inombords. Jag är arg och frustrerad men störst är nog min rädsla och min sorg. Min vän, du är borta från jorden men du kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta.
Jag kämpar men det är svårt, jag saknar dig så mycket.
Jag kan inte kontrolera min sorg och bryter ihop hela tiden, varför skulle det vara just du?
Jag kommer aldrig att inse att mitt liv måste gå vidare utan dig vid min sida. Du var speciell och du tog alltid hand om dina vänner. Du tog hand om mig så många gånger, när jag skulle vara trygg men också när jag behövde dig vid min sida. Du fanns alltid där. Jag väntar fortfarande på att någon ska väcka mig så jag kan ta min telefon och ringa till dig, höra din röst och att allt är bra med dig, att du är kvar bland oss som älskar dig..men det kommer aldrig att hända. Du hade aldrig en chans och det är inte rättvist att en så ung och godhjärtad kille ska omkomma som du gjorde, inte med tanke på vilket ljus du spred bland dina vänner och vilken glädje du fick oss alla att känna. Jag tänker efter och minns dagarna som igår, hur jag trivdes och aldrig ville ha det på ett annat sätt.
Jag gråter och jag har tappat all min fokus. Mina tankar och mina minnen dom går till dig. Du var så mycket mer än bara en vän och jag har så många frågor som jag skulle vilja fråga dig om, jag fick aldrig chansen och nu är det försent. Vad var dina sista tankar och vilka var dina sista ord? Jag kan inte minnas, jag vill bara ha dig tillbaka hos oss igen, där du hör hemma.
Det är en lång process att kunna acceptera fakta, att det faktiskt hände och att ingen kunde ha förhindrat det. Jag kommer aldrig att kunna förstå varför, inte heller hur det hände eller vad som faktiskt hände den morgonen. Mina tankar går på högvarv och jag funderar ofta kring om det hade kunnat gå att förhindra, om man hade kunnat förhindra olyckan från att hända. Jag finner inget svar på den frågan...och även om det nog ligger en viss sanning i att det som händer sker av en anlednig så vill, tänker och kan jag inte tänka så...
Snart har det gått en vecka och det har varit en hård och jobbig vecka. Mitt hjärta är krossat och jag är inte den person som jag bjukade vara. Jag drar mig undan och vill inte möta dagen. Jag vill bara sitta där hos dig och prata med dig, krama dig och talat om hur mycket din vänskap betyder för mig. Nu får du aldrig veta det.
Jag träffade dina föräldrar igår och det var som en tung sten föll över mitt bröst. Känslan av att veta att dina föräldrar överlevt dig och hur dom sörjer över att dom förlorat sin yngste son, sin kärlek till livet och sitt allt. Det blev för mycket för mig och jag bröt ihop. VARFÖR? KOM TILLBAKA!!! stämningen är låg och vänner har dragit sig undan. Ingen orkar längre möta dagen och vad den bär med sig, allas hjärtan är krossade och blöder. Allas tårar rinner men det finns ingenting som kan bedöva vad vi känner och vad vi genomgår. Min vän, jag saknar dig och jag tänker på dig. Jag hoppas att du har det bra där du är nu och att du inte har ont. Jag hoppas att jag en dag får träffa dig igen, får ta igen all den tid vi kommer att missa och få uppleva allt det vi har upplevt. Du kommer alltid finnas med mig vart jag än går, jag glömmer dig aldrig<3
VILA I FRID
Tobias "Mamsen" Karlsson
<3
2008-11-27
Din blick har slocknat, din röst har tystnat.
På jorden du för alltid lever kvar, i våra hjärtan.
Vid stjärnklar himmel ser jag ljuset,
Ljuset du visade mig när du försvann in i dimman.
Borta är nu kamp, mörda och slit
Ingenting kommer någonsin igen att bli sig likt.
Du lever i våra minnen, genom dag och natt.
Vi har färdats genom gråt och skratt.Ingen var så bra som du,
det är svårt att inse att du är borta nu.
Det stramar i mitt hjärta,
Jag önskar att jag slapp känna denna smärta.
Jag vet att du inte vill se tårar men det är svårt,
Allt vi gjorde när du levde var ju vårt.
Alla våra drömmar, våra minnen,
Dem lever kvar,
Liksom spåren i hjärtat du har lämnat kvar.
Jag kommer aldrig att glömma vilken otrolig kvinna du var,
Trots att även du kunde ha dina dar.
Jag minns dig som den du var innan du blev sjuk,
Kvinnan jag ville ta efter i.
Du lärde mig ett och annat,
Som kom till mig och som stannat kvar.
Mörkret har nu smugit på och det är nu dags för oss att säga hejdå.
Jag kommer aldrig att glömma dig,
Inte förens mitt eget hjärta viker sig.
Hur kunde det gå så fel,
Det går aldrig så för andras del.
Du som var så stark, tålde varje spark,
Dock inte denna som får oss att känna,
Smärta, oro och sorg,
Nu måste du gå ensam på himlens alla torg.
Mormor,
Jag saknar dig,
Vila i frid.
Mormor,
Jag saknar dig och jag vill att du kommer tillbaka till mig.
Om inte för alltid så bara för en liten stund, Jag saknar våra tider vi hade och jag tänker på all den tiden vi förlorat. Allt du upplevt men också allt du missat att få dela med mig,
Mitt körkort, Min första pojkvän, Min student men också sånt som bara du förstod.
Mormor, När jag behövde dig fanns du alltid där, du sträckte ut din hand och hindrade mig från att falla.
Även i min ensamhet pratar jag med dig, om råd och allmäna saker så som livet.
Jag vet att du hör, att du ser mig och förstår,
Jag känner dina kliv när du går bakom mig en kall höstdag,
jag vet att du finns där för att beskydda och hela.
Som vi alla vet så går livet vidare men utan dig på vår jord är det omöjligt att känna så nu eller någonsin,
Vårt band gick inte att bryta, Vi var starkare än järn.
Mormor,
Även om jag inte kan se dig eller höra dig,
så vet jag att du är där ute och bevakar varje steg jag tar.
Jag vet att jag aldrig är ensam i min färd för du finns där varje dag.
Jag skulle verkligen behöva dig nu, du skulle behöva hjälpa mig att förstå vilken som är rätt väg att gå,
Du skulle behöva hjälpa mig med alla mina frågor i livet för det fanns ingen som jag kunde prata med så som jag kunde prata med dig. Jag glömmer dig aldrig mormor, du var och är fortfarande helt otrolig.
Mormor,
Samma natt du gick bort, då såg jag ljuset,
jag kände din själ, en sista touch i mitt hjärta,
det var ett farväl. Det smakade sött, som ett tecken på att du fått din frid och kunde somna in i ro.
Jag ställde dig en fråga, djupt inom mig och du svarade i samma sekund, jag vet att du hörde mig.
Om så bara för en sista gång, ge mig en strimma hopp om att livet går vidare där du är nu,
ge mig ett tecken, jag behöver dig mormor. Jag saknar dig.
Du finns föralltid inom mig, i mitt hjärta <3
2008-09-18
Tisdagen den 16:e September klockan 13.30 begravdes du i Älvsborgs kyrka strax vid långedrag.
Siv Emilia Janson, Mamma, mormor och mormorsmor men också en dyrbar vän och bekant lämnade oss i all sin hast och igår fick vi återigen se dig bland oss, för somliga en sista gång men inte för mig, jag tog och kommer aldrig ta mitt sista farväl mormor.
Prästens ord var att alla har sin egen bild om hur du var och min är så stark och klar som jag vill ha den. Jag minns dig för den du var och inte som den personen som vissa anser att du var. Mot mig var du alltid snäll och jag var ditt favoritbarnbarn, det sa du själv. Vissa har svårt att tro på de orden men jag talar sanning. Det bandet och den relationen som jag hade till dig mormor, en så bra relation hade ingen till dig mer än jag. Inte äns i närheten. Dem som påstår det har otroligt fel för vi delade saker med varandra som bara du och jag visste om och det fanns ingen som du hellre ville vara med än med mig. Mormor jag älskade varje sekund av det vi delade, det är svårt att inse att det har tagit slut nu men minnerna lever kvar och det kommer aldrig vara fel tillfälle att dra upp dom igen för du lever kvar här på jorden, både själsligt och i mitt hjärta, jag kan känna din närvaro.
Jag står vid din kista och låter tankarna flöda samtidigt som tårarna rinner längst min kind. Varför tog gud dig ifrån mig när jag behöver dig så himla mycket i mitt liv. Jag vill ha allt som det en gång var. Mormor du var min bästa vän och det är du fortfarande. Jag vet att med ljusets hjälp ska du visa mig vägen i livet och jag vet att du finns där och ser ner på mig och skyddar mig från allt det onda i livet. Jag vet mormor, för jag känner din närvaro varje dag. Du är alltid hos mig och ger mig den värmande hand som jag behöver när det är svårt. Dikten som jag tillsammans med kistbuketten la på din kista symboliserar all min kärlek till dig, all den tid och vänskap vi delade. Den symboliserade vår relation till varandra och hur himla mycket du betyder för mig. Den symboliserar livet och hoppet men också den framtid som jag vet att vi en dag kommer att dela tillsammans, igen.
Mormor du må vara borta från jorden men du försvinner aldrig för mig. Aldrig längre bort än att jag fortfarande kan höra din röst, se dig lee och skratta och dela all lycka tillsammans. Jag fäller tårar varje kväll, jag vill inte ropa på hjälp och jag vill inte att någon ska förstå hur mycket det smärtar och gör ont, hur mycket jag önskar att jag kunde bringa dig tillbaks till livet. Jag önskar jag hade kraften att hela din sjuka kropp och själ, föra tillbaks ditt minne och din tid så vi åter igen kunde leva våra dagar tillsammans. Vår tid tog slut allt för fort, men jag kommer för alltid att minnas att det fina vi gjort. Det kommer inte gå en enda dag utan att jag tänker på dig och fäller mina tårar, inte äns nu kan jag hålla tillbaka dem. Det gör så ont att inse att du verkligen är borta men ännu ondare att förneka det. Det känns som om jag drömmer och jag vill aldrig vakna upp och inse sanningen. Gång på gång blir jag påmind, hur mamma ringde hem mitt i natten och hur pappa fick ta beskedet med mig. Ännu minns jag hur jag bara skrek rakt ut i sängen och drog täcket över mig, jag ville försvinna, precis som du mormor, jag ville följa med dig så du skulle slippa vara ensam mer. Jag saknar dig så innerligt och jag kommer aldrig, aldrig någonsin att glömma dig och det vi gjort. Allt du lärt mig och allt jag fått. Minnet av dig lever vidare, om inte i andra så verkligen i mig.
Jag hoppas att du funnit ro mormor, att din själv fått ta sin vila och att du har det bättre där du är nu. Inte förens du visar mig ett tecken på att det är sant ska jag sluta att oroa mig för dig. Tillsdess får du sova så gott och lova att aldrig någonsin glömma av mig, jag glömmer aldrig dig, Jag saknar dig mormor, vila nu i frid <3
2008-08-27
Gjorde mig iordning och fick pappa till att köra mig till mormor för moster bitten hade glömt att hämta mig på vägen så stod utanför hennes boende vid halv 6 och då tog mamma mig i sina armar, hon var minst lika ledsen hon. Vi gick tillsammans upp och hon berättade hur fint dom gjort i hennes rum och hur fridfull hon nu såg ut. Jag började gråta redan innan jag kom in i rummet och när jag väl steg in fick jag dra en djup suck. Hon var så fin, min älskade mormor är bortom all tid och allt hopp nu. Hon är på ett bättre ställe. Hon var nedbäddad i sin säng med vita lakan och hon såg så avslappnad ut, på hennes bröst låg tre rosa/lija nejlikor och på hennes bord som hon hade bredvid sig stod ett kors och ett ljus som brann, bredvid detta låg en bibel.
Även fast jag vet att hon har det bättre nu ville jag bara skrika rakt ut, kom tillbaka! Hon har blivit förnedrad i allt för många år nu men jag älskade henne lika mycket för det. Hon har lämnat denna världen men i min värld kommer hon alltid att leva kvar. Jag önskar jag fick ha det som förut, bara en sista ljus dag i ditt liv så vi hittar på någonting roligt tillsammans, precis som förr, precis som då mormor. Minns du?
Inga ord kan förklara vad jag känner just nu, smärtan och sorgen växer sig allt starkare för varje timme som går. Jag vill inte inse att du är borta mormor. Hur kunde det gå så fort. Du var så himla fin, jag önskar att jag var precis som du. Jag kommer aldrig glömma dig, minnerna kommer alltid att finnas där och det kommer inte gå en enda dag utan att jag ängnar en tanka åt dig. Jag gör vad som helst bara du kommer tillbaka, bara du kramar min hand för en sista stund och säger Emelie, det kommer bli bra. Det sista jag gjorde innan jag lämnade dig idag var att ta en stund för mig själv med dig. Jag höll min hand på din panna och sa mormor, vi ses igen, vi ses snart det lovar jag. Du har det bättre där du är nu. Jag pussade henne på pappan och sa mormor jag saknar dig så himla mycket kom tillbaka till mig, du måste komma tillbaka mormor, jag älskar dig så mkt. Jag lämnade sakta men säkert rummet i mina tårar men jag vet, jag vet mormor, att vi ses snarare än du tror <3.
