emelieholmstrom

Genom alla år vi vandrade tillsammans, på samma väg påväg mot samma mål i livet.
Vi ville samma saker du och jag, vi ville växa upp, ta körkort, bli kära och skaffa familj.
Vi ville leva vårt liv till max men för en utav oss slutade den drömmen.

Jag är som en glasruta som bara expolderar inombords. Jag är arg och frustrerad men störst är nog min rädsla och min sorg. Min vän, du är borta från jorden men du kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta.
Jag kämpar men det är svårt, jag saknar dig så mycket.
Jag kan inte kontrolera min sorg och bryter ihop hela tiden, varför skulle det vara just du?

Jag kommer aldrig att inse att mitt liv måste gå vidare utan dig vid min sida. Du var speciell och du tog alltid hand om dina vänner. Du tog hand om mig så många gånger, när jag skulle vara trygg men också när jag behövde dig vid min sida. Du fanns alltid där. Jag väntar fortfarande på att någon ska väcka mig så jag kan ta min telefon och ringa till dig, höra din röst och att allt är bra med dig, att du är kvar bland oss som älskar dig..men det kommer aldrig att hända. Du hade aldrig en chans och det är inte rättvist att en så ung och godhjärtad kille ska omkomma som du gjorde, inte med tanke på vilket ljus du spred bland dina vänner och vilken glädje du fick oss alla att känna. Jag tänker efter och minns dagarna som igår, hur jag trivdes och aldrig ville ha det på ett annat sätt.

Jag gråter och jag har tappat all min fokus. Mina tankar och mina minnen dom går till dig. Du var så mycket mer än bara en vän och jag har så många frågor som jag skulle vilja fråga dig om, jag fick aldrig chansen och nu är det försent. Vad var dina sista tankar och vilka var dina sista ord? Jag kan inte minnas, jag vill bara ha dig tillbaka hos oss igen, där du hör hemma.

Det är en lång process att kunna acceptera fakta, att det faktiskt hände och att ingen kunde ha förhindrat det. Jag kommer aldrig att kunna förstå varför, inte heller hur det hände eller vad som faktiskt hände den morgonen. Mina tankar går på högvarv och jag funderar ofta kring om det hade kunnat gå att förhindra, om man hade kunnat förhindra olyckan från att hända. Jag finner inget svar på den frågan...och även om det nog ligger en viss sanning i att det som händer sker av en anlednig så vill, tänker och kan jag inte tänka så...

Snart har det gått en vecka och det har varit en hård och jobbig vecka. Mitt hjärta är krossat och jag är inte den person som jag bjukade vara. Jag drar mig undan och vill inte möta dagen. Jag vill bara sitta där hos dig och prata med dig, krama dig och talat om hur mycket din vänskap betyder för mig. Nu får du aldrig veta det.

Jag träffade dina föräldrar igår och det var som en tung sten föll över mitt bröst. Känslan av att veta att dina föräldrar överlevt dig och hur dom sörjer över att dom förlorat sin yngste son, sin kärlek till livet och sitt allt. Det blev för mycket för mig och jag bröt ihop. VARFÖR? KOM TILLBAKA!!! stämningen är låg och vänner har dragit sig undan. Ingen orkar längre möta dagen och vad den bär med sig, allas hjärtan är krossade och blöder. Allas tårar rinner men det finns ingenting som kan bedöva vad vi känner och vad vi genomgår. Min vän, jag saknar dig och jag tänker på dig. Jag hoppas att du har det bra där du är nu och att du inte har ont. Jag hoppas att jag en dag får träffa dig igen, får ta igen all den tid vi kommer att missa och få uppleva allt det vi har upplevt. Du kommer alltid finnas med mig vart jag än går, jag glömmer dig aldrig<3

VILA I FRID
Tobias "Mamsen" Karlsson
<3